Vad är Frontallobsdemens?
Vissa demenssjukdomar drabbar hjärnans främre del och kallas därför pannlobsdemens (frontallobsdemens). Ibland används beteckningen frontotemporaldemens eftersom nervcellerna i den främre delen av tinningloben (temporalloben) också drabbas. Med demens menas en långdragen omfattande försämring av psykiska funktioner som intellekt, emotioner och personlighet. Frontallobsdemens kan orsakas av olika sjukdomar och de två vanligaste är: frontallobsdegeneration (FLD) av icke alzheimertyp samt Picks sjukdom. Man räknar med att frontallobsdemens svarar för cirka 10% av alla demenssjukdomar. Sjukdomen börjar vanligtvis i 50-60-års åldern, men debut ner i 40-års åldern är inte ovanligt. Män och kvinnor drabbas lika. Det finns ett flertal skillnader mellan frontallobsdemens och Alzheimers sjukdom. Speciellt beträffande klassiska symtom som minnesstörning, svårigheter att känna igen och orientera sig är typiska vid Alzheimers sjukdom, medan tidiga symtom vid frontallobsdemens oftast är en personlighetsförändring med bristande sjukdomsinsikt, omdömeslöshet och känslomässig avtrubbning. Sjukdomsförloppet är oftast mycket svårt för både den drabbade och dennes familj. Picks sjukdom som upptäcktes för över 100 år sedan är relativt ovanlig i jämförelse med frontallobsdemens som upptäcktes och beskrevs av Lunda-forskare på 1980-talet.
Symtom och sjukdomsförlopp
Personlighetsförändring och beteendestörningar utvecklas oftast långsamt vilket gör det svårt för omgivningen att uppfatta dessa som sjukdomsyttringar och misstänka en demenssjukdom. Personlighetsförändringen domineras av förlust av omtanke med hämningsbortfall och distanslöshet. Detta kan resultera i ett taktlöst beteende och närmast betraktas som ”asocialt”. Den drabbade blir ineffektiv, okoncentrerad och kan försumma den egna familjen. Svårigheter att kontrollera och anpassa beteendet kan yttra sig i rastlöshet, lättulöst aggressivitet, omdömeslösa ekonomiska transaktioner, snatterier och vårdslöshet i trafiken. Med brist på insikt är det oftast som om den drabbade inte ”bryr sig”. Emotionella störningar med humörsvängningar är vanligt. Sjukdomsbilden kan växla mellan apati, nedstämdhet och självmordstankar, till motsatsen med irritabilitet, aggressivitet och hypersexualitet. När sjukdomen progredierar blir den drabbade allmer passiv. Språket som tidigt förändras (ospontanitet, torftighet och upprepningar) försvinner oftast och den drabbade slutar helt att tala. Förändringar i mat- och ätbeteendet förekommer. Den drabbade äter glupskt, slarvigt, ofta mycket mer än vanligt och urskiljer inte alltid vad som är ätbart eller ej. Ökad cigarett- och alkoholkonsumtion kan också förekomma. Psykiska symtom som hallucinationer, vanföreställningar och hypokondriska ideér är relativt vanliga. Långt in i sjukdomsförloppet kan både orientering och minne vara intakt men så småningom drabbas även dessa funktioner.
Sjukdomsförlopp
Sjukdomen börjar smygande och utvecklas långsamt. Sjukdomsdurationen
varierar kraftigt, från några få år upp till 16-17 år.
Kärnsymtomatologin vid frontallobsdemens har hittills varit
svårtillgänglig för behandling. Däremot kan symtom som depression,
aggressivitet och hallucinationer motivera läkemedelsbehandling.
När sjukdomen progredierar behöver den drabbade (även den yngre) alltid
heldygnsvård. Den psykiska och sociala miljön är oerhört viktig för
drabbade av frontallobsdemens. Sjukdomsförloppet är mycket påfrestande
för de anhöriga, där det inte sällan finns ungdomar.
Kan frontallobsdemens simulera andra tillstånd?
Feldiagnoser är vanliga, speciellt i början av sjukdomsförloppet och kan leda till att dessa patienter får felaktig behandling. På grund av de varierande symtomen där personlig-hetsförändringen oftast är mest framträdande är depression, hypomani och schizofreni de vanligaste feldiagnoserna.
Diagnosen är viktig
Trots många symtom kan drabbade med frontallobsdemens gå oupptäckta
länge. Detta beror oftast på att många av symtomen inte förknippas med
demens samt att de typiska demenssymtom som finns vid Alzheimers sjukdom
(t ex minnesstörning och orienterings- svårigheter) så gott som alltid
saknas, åtminstone i början av sjukdomen. Med en neuropsykiatrisk
utredning är det möjligt att känna igen frontallobsdemens även på ett
tidigt stadium. Diagnosen är mycket viktig, inte minst för den drabbade
och dennes anhöriga eftersom de drabbade missuppfattas och lätt hamnar i
konflikt med omgivningen.
